I april-maj fällde dovhortarna sina horn, och nu är det nya på gång.
I augusti när hornen växt färdigt, är det dax för fejningen.
Hjorten gnider basthornen mot stammar, grenar och alla andra möjliga ställen där den kan skrapa av den kliande basten ifrån hornen.
Den här unge hjorten får inte så ståtliga horn i år, men om några år kanske han blir en stor ståttlig fullskovel.
Bilden fotograferade jag i tisdagskväll när jag satt i en glänta i Övedsklosters bokskog.
På håll såg jag hjorten, den kom närmre och närmre, när jag tar bilden är han kanske trettio meter ifrån.
Hjorten hör mig nog när jag tar bilden, men verkar inte bli rädd för han drar sig bara in en bit in i skogen och fortsätter äta.
Under en stund satt jag där och tittade och fotograferade honom innan han drog sig ut till sädesfälten i närheten.
Jag måste ödmjukt säga att dina bilder är de absolut bästa jag sett inom just naturgenren! Din vurm för djuren och naturen lyser igenom i dina bilder och därför återvänder jag om och om till din blogg! Så vackert! Anders Wramnell
SvaraRaderaSå klok och stolt! Tycker jag. Andra kanske tycker att djuret snabbare än kvickt istället borde lägga benen på rygg och fly mänsklig närhet. Innan den fälls av mer ödesdigra skott. Men för nu vill jag gärna tro att dovet gjort sin bedömning. Fotograf, inte jägare. Då kan jag stanna kvar.
SvaraRadera/ Deerhunter
Vad glad jag blev av dina ord Anders, dom värmde.
SvaraRaderaKlas kan hoppas att hjorten kände igen mig och kände sig trygg, med tanke på så många gånger jag fotografera dom.