2013 i juni bestämde jag
mig för att försöka fotografera dovhjortarna med sina basthorn.
Tanken var att försöka
komma så nära att jag kunde ta ett porträtt av en hjort.
Lokaliserade en grupp
hjortar som höll till vid en åker intill en märgelgrav under en tid.
Så en natt smög jag mig ut
och satte mig vid märgelgraven och inväntade ljuset och förhoppningsvis
hjortarna också.
Det blev en underbar
gryning som gryningar bara kan vara i juni månad.
Magiskt ljus och massor med
fågelsång bland träd och buskar.
Hjortarna kom tidigt, i
början höll dom sig intill åkerskanten, men efter en tid började dom sakta röra
sig mot mitt håll.
Jag satt stilla och väntade
att dom skulle komma runt tjugo meter ifrån mig.
När hjortarna är ungefär
femtio meter ifrån så kommer där en bil på andra sidan åkern, bakom mig där jag
sitter.
Två personer stiger ut ur
bilen och betraktar hjortarna medan dom båda diskuterar högljutt och
länge om hjortarna är albino eller inte.
Resultat blir att dom vita
hjortarna tvärvänder och springer tillbaks till andra sidan åkern, där dom står
och tittar på dom båda två personerna.
Det är då jag tar den här
bilden.
Det måste vara ett av de mer originella sätten att förlora sin uttänkta bild! I alla fall trevligt att folk intresserar sig för djuren. Kan tänka mig att du knappast syntes ifrån deras utsiktspunkt. Sen kan man väl i och för sig oxå tycka att när man vistas ute bland djur i natur kunde decibeltalet från orala organet hållas passande lågt.
SvaraRadera/ Deerhunter
Godmorgon Klas, nej dom såg mig inte.Det händer flera gånger per år när man sitter gömd att vanliga naturintresserade skrämmer iväg det vilda.Och det är helt ok för mig naturen är till för alla.Men som du skriver man kan ju viska för då är chansen större att dom får uppleva mer.
SvaraRadera