2013 skulle bli mitt naturår, tanken var att jag skulle lägga mer tid med kameran i naturen än jag gjort tidigare år.
Nu blev det inte så av olika skäl.
Men jag har varit ute i naturen många timmar ändå och njutit av lugnet och stillheten.
Under 2013 startade jag ett litet sidoprojekt, jag fotograferade viltet med långa exponeringstider och överexponerade kraftigt.
Ett litet experiment, dels ville jag få fram rörelsen i bilden och med exponeringen ville jag få fram lite mer drömska bilder.
Nu känner jag att det inte håller, eller kanske mer att det inte är min bildstil.
Nu har jag lagt ner det, mitt mål var ett år och det höll jag nästan.
Bilden på kronhjorten blev den sista i projektet, den fotograferade jag i förra veckan.
Man måste våga, sen om det inte blir som man tänkt så har man försökt i alla fall.
Hur är det man säger? För att nå trädtopparna måste man sikta mot himlen? Nåja, Det kan vara roligt att pröva något nytt. Att sätta upp projekt kan sporra lusten att upptäcka nya infallsvinklar. Den här bilden blev spännande på det att den ställer frågor till betraktaren. Bakdelen är mest aktiv, huvudet minst. Beror detta på att hjorten stannade upp i exponeringsögonblicket? Eller kan det vara så att den springer och uppvisar kronviltets tjusiga hållning med huvudet höjt och stilla? Sen ser ju förgrunden ut som du panorerat med kameran. Inte så mycket molnen i bakgrund. Så tänker jag.
SvaraRadera/ Deerhunter
Tack Klas.Det är viktigt med projekt sidan om och som du säger, man utvecklas lite.Sen skall man bara sluta i tid när man ser att det inte ger något.
Radera