Skäms över att vara så klumpig

En sen natt i mars för något år sedan smyger jag och sätter mig i ett jakttorn och hoppas att någon av Övedsklosters vita dovhjortar skall komma och hälsa på mig.

Jakttornet står intill ett busk och trädbevuxet stengärde.

På båda sidor om stengärdet är det åker där det växer höstvete.

Det är dimmigt så man knappt ser något i gryningen.

Tidigt på morgonen ser jag två ståtliga dovhjortar som kommer gående mot mig över åkern.

Dom går in vid stengärdet en bra bit ifrån mig, och troligtvis skall dom lägga sig där och vila.

Bestämmer mig för att försöka smyga mig lite närmre för att få några bilder på dem båda

Klättrar försiktigt ner för jakttornet, så försiktigt man kan göra när man bär på en kamera med ett stort teleobjektiv.

Jag bestämmer mig för att klättra över stengärdet till andra sidan åkern, sen gå parallellt med stengärdet fram till där hjortarna ligger och försiktigt smyga mig upp och kanske få någon bild. 

När jag kommer över stengärdet och ut på åkern står där två andra dovhjortar tio meter ifrån och tittar förskrämt på mig.

Efter en sekund eller två, tvärvänder dom och tokspringer medan leran stänker omkring dom.

Själv går jag tillbaks till bilen, och skäms över att jag kan vara så klumpig.