är kronhjortshinden tycker jag.
Hon är så smäcker, graciös, och mystisk.
Fast det är ett relatift stort och tungt djur så är hon nästan ljudlös när hon rör sig i skogen.
Jag kan sitta timmar i skogen och njuta lugnet och helt plötsligt står hon bara där framför mig.
I det ögonblicket jag ser henne så har hon redan doftat, hört eller sett mig och i regel så
försvinner hon lika snabbt som hon kom.
Det är svårigheten med kronviltet för deras viktigaste sinnen, doft, hörsel och syn är så fantastiskt
fina.
Hur maskerad och ljudlös jag än är, hur mycket motvind än jag sitter i så blir jag upptäckt.
Tror dom flesta bilder jag har på kronvilt så står i regel en hind och tittar in i kameran,
och har stenkoll på mig.
Därför är det sällan jag får någon bild på dom, men desto gladare är jag dom gångerna jag lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar