Ögonblicket som försvann

” Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt ” det är en gammal fotograf klyscha som jag har hört 100-tals gånger sedan jag började som fotograf på 1970-talet.

Man ser bilden framför sig sen när man tar upp kameran för att ta bilden är den borta.

Det hände mig i våras när jag var uppe vid Söderåsen för att göra ett naturreportage om skåneleden.

I turistbroschyren läste jag om dovhjortarna som man var stolt över.

Dom måste jag ha bild på tänkte jag, men det var svårare än jag trodde.

Sent på eftermiddagen monterade jag upp mitt gömsle på en plats där jag trodde dovhjortarna skulle komma fram på kvällen och kröp in.

Då kom regnet, det regnade, mer och mer till slut vräkte det ner.

Där brukar alltid komma något vilt när man sitter ute och väntar.

Men det var stendött, kanske inte så konstigt med tanke på regnet.

För mig är det terapi att sitta i ett gömsle ute i skogen i sin ensamhet.

Man hinner tänka och reflektera över saker och ting under tiden man hoppas att bilden skall komma.

Men efter två timmar började det läcka in regn i gömslet och jag började bli blött och frusen.

Jag bestämde mig för att sitta en timme till, sen skulle jag packa ihop.

När klockan var runt 22 och jag suttit i tre timmar så gav jag upp, och då slutade regnet.

Jag kröp ut från gömslet blöt, trött och frustrerad för att jag inte fått någon bild.

Jag la undan kameran och började montera ner gömslet.

Då känner jag att jag inte är ensam, att någon iakttar mig.

När jag vänder mig om ser jag en vacker räv 30 meter ifrån mig.

Tror aldrig jag sett en sådan ståtlig räv någon gång förut.

Sekunden senare får räven syn på mig, och just i det ögonblicket försvann bilden.

Jag vänder mig snabbt om och tar fram kameran, i kamerasökaren ser jag bara baken på räven som snabbt lämnar platsen.

Jag hade väldigt svårt att somna den natten, jag låg bara och tänkte på bilden som jag missade.

Och varför jag inte satt 10 minuter till i gömslet.